Alltså dessa två


När Betty föddes så kände jag mig så elak, hemskt men sant. Kändes som att jag tog Ediths barndom ifrån henne. Kände att hon fick bli stor så fort. 

Helt plötsligt kom någon ny som tog halva uppmärksamheten. Edith fick börja sova själv, äta själv, klä på sig själv och framförallt vänta. Vänta på att lillasyster skulle äta klart, vänta på att lillasyster skulle sova klart, vänta på att lillasyster skulle sluta gråta osv osv. 


I början kändes detta SÅ jobbigt. 

Men nu i efterhand inser jag ju hur fel jag hade.

Det räcker med att jag tittar på denna bild så blir jag varm inombords. Vilken ynnest att få ha ett syskon. Så mycket glädje och tillhörighet det ger. Att ha någon med exakt samma barndom. 

Så fint att det är en självklarhet för dem att finnas i varandras liv. När Edith säger att hon älskar mig så kommer det ALLTID efter: "och pappa, och Betty". Vi blir en helhet och det kändes så tydligt när Betty kom. Vi blev ännu mer en familj. 

OCH

Syskon är ju verkligen det finaste man kan ge sitt barn. Tänk om nått skulle hända mig eller Thomas. Då har dem alltid varandra. Dem har alltid någon vid sin sida. Vad än livet ger eller tar. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0