Detta slit



Johannas Daniel sa en mycket klok sak  (som jag läste på hennes blogg) efter att Ossian hade ett lite "mindre" utbrott på stan när vi var där. 

Han sa:

"Det är så dem gör barn. Dem bryter ner än bit för bit"

Och jag kan bara hålla med.

Thomas brukar också alltid säga att tänk om man bara gick från sitt liv innan barn till detta. Då hade man ju dött. 

Också mycket klokt.

För det ÄR ett jävla slit!

(Och JA barnen i Afrika har det naturligtvis värre)

Att vara vaken i genomsnitt varannan timma natt efter natt. Att ha ett barn som klänger, nyper (så man får blåmärken) och vill bli buren jämt. Samtidigt vara trött efter minimal sömn och parera en 2 åringar som inte är på humör och som gallskriker i en timma över något som inte kan förklaras och som bara MÅSTE ha sin gose som ligger i tvättmaskinen och tvättas.

Kaos.

Nästan jämt. 

Då undrar man ju varför man gör detta? 

Edith och Betty.

Jag kommer aldrig på något sätt framhäva hur underbart och fantastiskt detta småbarnsliv är.

Det är det inte.

Jag skulle snarare beskriva det som väldigt speciellt.

Jag kommer förmodligen glömma mycket av det eftersom jag går som i dvala dagarna igenom. 

Men ändock vill jag aldrig få det ogjort.

En märklig paradox 

Och när man sitter där nästan naken på ett kallt betonggolv med en snorig bebis på ena armen och en rödgråten tvååring på den andra och samtidigt stirrar blint in en tvättmaskin för att bevisa att gosen inte går att hämta just exakt nu. Då börjar man tillslut skratta. 

Och när man senare på kvällen frågar varför du var arg (Edith)? 

Och du svarar glatt.

"Jo för gosen låg i tvättmaskinen"

Och sedan springer iväg med ditt vita yviga hår flandrandes som om ingenting och alla timmar av bråk och skrik är som bortblåst.

Då kan man ju inte mer än att älska.

Ni

Mina små liv.

Det är tur jag är er mamma. Annars hade ni fått bo i lekstugan. 

  🎈

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0