Alltså helgen.

Alltså helgen.


Jag och Thomas har ju alltså varit på Kents sista konsert.

Alla som känner mig vet att jag har ÄLSKAT dem sen deras singel "Blåjeans" kom och min första Kent konsert var faktiskt i Umeås sporthall där jag hälsade på mina systrar som pluggade där. 

Nu var alltså deras absolut sista konsert. 

Och hur var den då?

Direkt efter var jag faktiskt lite besviken. Jag tyckte den var som alla deras andra konserter (alltså helt fantastiskt bra), men saknade det där speciella som man tänker ska vara när någon spelar för allra sista gången.

MEN ju mer den får sjunka in och ju mer jag tänker på den så växer den. 

Och nu känner jag verkligen att den var BRA och det känns ledsamt och sorgligt att aldrig mer kunna stå där och skråla till "Mannen i den vita hatten" och "Musik non stop". Så mycket minnen. Så mycket som hänt i livet sen den där allra första konserten.

Sentimentalt.


Bästa låten enligt mig var helt klart "Berg och dalvana" och när alla stod och skrålade: 

"När jag blir grå. När jag faller orkar du för två. När idag blir igår. Kommer du att älska
mig då?" Då kom det en tår.

En tår för något som gått i graven. Inte bara gruppen Kent. 

Tack Kent. Tack för allt. Ni har betytt så otroligt mycket för mig. Jag hoppas SÅ att Edith och Betty kommer uppleva samma känslor som jag gjort genom alla dessa konserter. Det som är så fantastiskt med musik. 

Tack tack tack. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0