Måste få skriva av mig

Läste nyss en blogg om en man som berättade om sin uppväxt. Hur han aldrig fick nån kärlek av sin mamma (eller någon annan vuxen för den delen), hur han aldrig riktigt fick veta vad kärlek var, hur han kissade i sängen som liten och fick sova med larver i sin säng, hur fattigt dem hade det och att han fick gå till skolan med trasiga kläder.
 
Jag vet att jag inte borde läsa sånt här. Jag blir så berörd. Kan inte sova.
 
Men man måste ju.
 
Man kan ju inte bara låtsas som att sånt här inte existerar.
 
Det gör ju det!
 
Och just barn som far illa.
 
Dem som är vår framtid. Dem som ska bygga upp vårt samhälle. Vilja bidra till en bättre värld. Barn som inte har gjort ett enda dugg för att förtjäna en dålig uppväxt. Som är helt utelämnade till sina föräldrars omhändertagande.
 
Svårt att bli en bra människa när ens barndom saknar kärlek och präglas av hat. Hat föder hat.
 
Att det finns vuxna som inte beter sig som vuxna. Som inte tar sitt ansvar (och ja jag vet, säkert är det en ond spiral i nedstigande led av dåliga erfareneter), men vi då? Som faktiskt har förutsättningarna att hjälpa.
 
Jag kan bli så bitter på mig själv ibland att jag inte gör nått. Att man bara ser till sin egna lilla familj. Vi är alla här på jorden av samma anledning. Vi borde bry oss mer om varandra istället för att älta en massa banala problem. Få lite perspektiv ibland. Tänka efter vad som verkligen är viktigt. Jag talar till mig själv. Borde bli bättre på att tänka så.
 
Om alla bara hade EN ENDA person i sin närhet. Som gav kärlek, trygghet och speciellt villkorslös kärlek. Då skulle inte världen se ut som den gör.
 
WORD

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0