Herregud



Helt plötsligt blev jag sentimental.

Edith fyller ETT år alldeles snart. 

Alltså vart tar tiden vägen?

Gick igenom bilder från ett år tillbaka och fick ont i hjärtat. Alltså denna tid kommer aldrig, aldrig mer igen. 

Hon kommer aldrig mer krypa igen (för nu går hon!), hennes hår kommer fortsätta växa, hennes fötter kommer aldrig mer vara sådär små och heller aldrig sådär lena och oförstörda. Hon kommer börja prata och bli en alldeles egen liten person. Inte MIN bebis längre.

Ah herregud. Sitter och tjuter. 

Och JAG

Jag kommer blir äldre och äldre och helt plötsligt förstår jag dem som skaffar fjorton barn. 

För när ens barn blir vuxna så är man ju själv gammal. En tid är över liksom. Ångest. 

Det gäller att leva i nuet. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0