Tisdag.

 
 
Har legat nerbäddad i sängen med Nellan. Musse har legat och snarkat vid dörren i sin lilla korg.
 
Det är grått ute, men på nått sätt känns det ändå som att våren är på ingång.

Tänker på morfar.
 
Han var gammal. Då är det liksom okej att lämna. Livets gång. Det är skönt att faktiskt få vara ledsen på ett mer "normalt" sätt (tillskillnad från när pappa dog och det fanns så mycket bitterhet och ilska)

Med morfar blandas tårarna med en känsla av tacksamhet. Tacksam över att jag fått känna honom i så många år.
 
Tänker på alla födelsedagskalas då han och mormor stått där i dörren och sjungt (ja för dem har nog ta mig tusan aldrig missat något så länge jag kan minnas) och mormor som hade med sig femton miljoner paket som bara var "på skoj" (fick blandannat ett år ett virkat förkläde som man skulle sätta som prydnad på läskflaskor och ett annat år fick jag en porslinsdocka från Tyskland med folkdräkt). 
 
Alla resor vi gjort. Till Danmark, Dalarna, Stockholm, Gotland eller när mormor fyllde 70 och bjöd hela släkten till Spanien. Det var alltid mycket stim och stoj och den biten stod nog mormor och pappa mest för. Morfar han skrattade. Han var inte den som underhöll. Han underhölls. Han var ingen centrumperson utan fanns alltid där i periferin.
 
Minns alla somrar som morfar (och mormor) var hos oss i Timmernabben. Morfar i bar överkropp, med keps, alltid i solen (han älskade sol och var alltid brun som en pepparkaka), eller i trädgårdslandet (med sin rullstol) påtandes i jorden.
 
Hur han outröttligt satt och lyssnade när jag skulle sjunga typ alla låtar jag kunde (älskade/älskar?! att stå i centrum) och applåderade tålmodigt. Själv sjöng han alltid "Kan Du Vissla Johanna".
 
Alla gånger vi lekt affär ihop och han fick komma och handla efter att jag byggt upp med tomma kartonger (som mormor sparat) i deras kök.
 
Gånger han i smyg stuckit till mig en peng (trots att jag redan hade fått en av mormor).
 
Alla dessa minnen. 
 
Dem blir som bomull i själen.
 
Du lever i mig morfar. Du lever i Edith. Allt som jag fått genom dig. Det ger jag till mitt barn och hon till sitt. Du finns kvar. Det kommer du alltid göra.
 
Du fina lilla morfar. Hälsa till mormor där uppe.
 
Vi ses.

Kommentarer
Postat av: Severina Svedberg

Herregud vad du skriver fint, Stina. Läser detta på spårvagnen och började precis gråta. Han verkade vara fantastisk, din morfar. <3

2014-02-18 @ 22:54:31
URL: http://severina.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0