God natt säger Edith

 
Hon hälsar att dagen har varit blandad av roligheter och tråkigheter. 
 
Den började jätte skojig med att gå till dagis. Det tyckte mamman också som fick sitta och fika i personalrummet med dem andra mammorna och papporna (där det för övrigt konstaterades att en av dagiskompisarnas pappa, wilmas, var han som körde ambulansen när vi åkte in till bb).
 
När vi sedan skulle gå hem var det mindre roligt. Edith gallskrek hela vägen hem. Jag fick typ bända ner henne i vagnen då hon spände varenda muskel som hon hade. Hon var så otroligt arg på mig och vad jag än gjorde eller sa så bara skrek hon. Tror nästan hon hatade mig faktist. Hon var så övertrött.
 
Efter denna lilla incident åkte vi iaf till mamma och Pär. Dem gick till parken med Edith och matade fåglarna (en av Ediths favoritsysslor) och jag gick in till stan och åt lunch med Anna och köpte dagiskläder.
 
Sen har jag varit ute och sprungit (andra gången denna veckan). Jag springer fem kilometer!!! och VARJE gång tänker jag på dem som springer ett maraton eller är med i Iron Man och kan bara inte FATTA hur dem orkar!!! När jag kämpar mig fram där sista kilometern så tänker jag: "Näe men om man skulle ta och springa en sisådär 40 km till" och så tänker jag: "Näe kanske inte idag, men i morgon är jag nog mer laddad" och sen släpar jag mig hem med andan i halsen, svetten rinnandes på hela kroppen och ett ansikte som är lika rött som på en stoppskylt. 
 
Nuförtiden (med risk för att låta som jag är hundra år) så känns det typ som att en mil det springer var och varannan utan problem. Jag har ALDRIG sprungit detta och är mycket imponerad av dem som gör det. En dag ska jag iaf komma dit. Det är mitt inre mål.
 
Så nja. Ett maraton ligger ganska långt bort och jag tänker faktiskt aldrig det jag nyss skrev. 
 
Nu ska jag läsa min bok: "En man som heter Ove". Ganska rolig faktist. 
 
Godnatt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0