Lite gråtmild



Idag är jag lite gråtmild. 

När man en gång förlorat någon man älskat mycket. 

Då inser man.

Det finns ingen mening. 

Att haka upp sig på småsaker, att irritera sig på oviktigheter, att vara bitter. 

Man blir lite mjukare inombords och framförallt tacksam. 

Tacksam för alla dem som står där bredvid. Som hjälper till och stöttar. Som uppmuntrar och som vill väl. 

Familjen.

Idag har Edith och jag varit hos mamma. Jag fick ett sånt glädjerus som gick genom hela mig. Av att se mamma sitta där på golvet med MIN dotter. Hennes glädje som också är min. Hur mycket hon älskar Edith. Precis lika mycket som jag gör, fast på ett annat sätt. 

Eller Ediths farmor & farfar som blir lika glada och stolta som vi blir när hon nästan kryper fram där på golvet, eller när hon sitter själv. 

Det är ju ingen annan som man kan dela den glädjen med mer än med sin familj. 

Och jag är så fantastiskt glad över att hon har alla dem där i sin närhet. Mormor, farmor & farfar, faster, moster och kusiner. 

Dem som kommer forma henne, som kommer ta emot henne när saker inte blev som dem skulle, som kommer trösta, som kommer lära, som kommer älska henne. 

Precis som jag gör. 

Fast på ett annat sätt. 



Kommentarer
Postat av: Nettan

Vad fint du skriver! Härligt att ha familjen nära!

2013-11-17 @ 19:07:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0