Pappa.

 
Idag är det 4 år sedan.
 
Jag kommer inte ihåg om det var på morgonen eller kvällen. Vilket väder det var. Om jag var trött, ledsen eller arg. Händelseförloppet. Bara fragment. Minnen som återkommer om och om igen. Vissa som på nått vis fastnat. Starkare än alla dem andra som försvann i den där stora svarta sörjan av känslor som tyngde och tyngde. Ilska, förtvivlan & hopp. 
 
Hur tar man farväl? Hur säger man hej då vi syns aldrig mer? Går det ens? Vi fick berättat att det var så man skulle göra. Jag och min syster försökte. Vi sa att vi hade haft den finaste barndommen någon kunnat få. Jag kunde inte se dig i ögonen då. Det var som en kniv som gick rätt genom mitt hjärta. Det var det närmsta jag kunde komma att ta farväl.
 
Men jag menar det
 
Du har gjort mig till den jag är. Du lever i mig. Och jag gör mitt yttersta för att du ska vara stolt. Du var alltid stolt över mig.
 
Det var så fint idag i minneslunden. Mammas fina rosor till dig pappa. Ni två som levt tillsammans nästan hela livet. Det är kärlek. Och mitt ljus. Det vill jag ska lysa där för dig. Som ett tack. För dig. För min älskade, modiga, starka, trygga pappa.
 
Jag älskar dig.
 

Kommentarer
Postat av: yasmine modell mamma och fru

tack fina du, vi har en otroligt lång resa kvar.
Åh blir tårögd du skriver så fint om din pappa.
Hoppas du får en fin kväll
KRAAAM

2012-10-12 @ 22:09:53
URL: http://www.yasminegill.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0